Fiske

Helt naturligt så har fisket varit den främsta anledningen för att man flyttade ut till och bosatte på öarna sig i skärgården. Oftast började det med ett säsongsfiske under framförallt vår och höst som senare övergick till ett permanent boende. Fisket var för många huvudnäringen men i dokumentationen över fiskelägena så är det förvånandsvärt många boskap som man höll sig med på öarna. För lotsarna var lotsningen huvudnäring och fisket en viktig bisyssla. Utöver fisket så var även sjöfågeljakt och säljakt komplement till försörjningen på öarna.

Fisken försåg det egna hushållet med mat och överskottet användes för att handla med. Som exempel så kunde man få 2 tunnor råg för en tunna fisk. Den fisk som man saltade in och lade i tunna tog man till marknaderna i städerna. Det fanns även en marknad för levande fisk.

Möjligheter till försörjning, om man bor i skärgården, har förändrats under årens lopp och idag är det andra näringar, såsom musselodling, fiskodling, turism, transporter, hantverk mm som gör att några få fortfarande kan försörja sig i och bo skärgården. Fiskarna finns fortfarande, frågan är hur länge.

Tomtningar

I skärgården finns ett stort antal tomtningar. Tomtningarna var enkla byggnader i form av stenmurar eller vallar som kunde användas för övernattningar. Den enklaste formen bestod av några stenmurar/vallar där man med hjälp av mast (taknock) och segel (tak) kunde få skydd från väder och vind under övernattning innan näten vitjades. Skillnaden mellan tomtning och husgrund är att tomtningen är mycket enklare, har aldrig haft golv eller en mer permanent eldstad och inte har inte varit avsedda för permanent boende.

Fiskköpareämbetet – Hamnstenar

1636 fick Stockholms Fiskköpareämbetet monopol för handel med levande fisk för att försörja Stockholm med färsk fisk. Monopolet gällde från skärgårdarna, från Mönsterås till norr om Stockholm, Mälaren, i Åland, Finlands västra skärgård från Åbo och söderut.

Fisken köptes levande och fraktades levande i sumpar i båtar. Fiskköpareämbetet kom till förutbestämda platser i skärgårdarna som kallades för hamnställe eller hamnsten. Dessa varierade med tiden och ju längre tiden gick ju längre söderut gick inköpsresorna.

Fiskuppköparnas framfart ledde även till konflikter. Som exempel kan nämnas att att handelsmannen Anders Tegner i Västervik byggde en sump 1797 som skulle köpa färsk fisk av skärgårdsfiskarna för leverans till Västerviksborna. Uppköpare från andra städer hävdade att dom hade ensamrätt på handeln och konflikten gick så långt att landhövdingen beordrade kronobefallningsmannen att informera fiskarna i skärgården om deras rättigheter att leverera till Västerviks fiskuppköpare.

Åluppköparna

Omkring 1850 så började fiskuppköparna även köpa upp levande ål. Från 1880-talet övertogs den här marknaden till stora delar av 2 åluppköpare från Tyskland som kom från Stettin och Stralsund. Man seglad runt bland öarna och köpte upp ålen, ibland med tvivelaktiga metoder, i mindre sumpar. När båten var full seglade man till Kråkelund och lastade över ålen i större sumpar som tog den till Tyskland. Den här verksamhet pågick till 1917.

1921 startade AB Ålexporten i Åhus som enligt samma koncept som tyskarna köpte upp ål och fraktade den till Åhus där man kund ha upp till 100 ton ål i sumpar som vidareförädlades eller exporterades. 1980 lades företaget ned och därefter levereades ålen till ”tankbilar” som kom och hämtade ålen.

Gå vidare till:

Referenser:
Fiskköpare möter fiskare – från Rådmansö till Mönsterås, Lars G Soldéus, 2015
Medeltida utskärsfiske, Peter Norman, 1993
Västerviks historia 1719-1732, Lars Dalgren,1933