Gruvor

Utefter Blå kusten finns 4 större historiska gruvor (Arvidsberg, Nartorp, Fångö och Solstad) och i anslutning till dessa en mängd mindre gruvor och gruvhål. De här gruvorna har givetvis satt sin prägel på kusten på flera sätt, ingrepp i naturen, arbetstillfällen (inte bara i gruvorna), transport av malm till anrikningsverk, mm

De stora gruvorna kommer att beskrivas men i anslutning till dessa kommer även mindre gruvor/gruvhål att redovisas jämte andra gruvor som inte har samma dignitet som de stora.

Alla gruvor/gruvhål kommer inte att kunna tas upp och gruvor/gruvhål som ligger i anslutning till kustområdet och de som ligger längre in kommer bara undantagsvis att kommenteras. Värt att nämna är ju de två största gruvområdena i regionen, Åtvidabergs och Gladhammars gruvor som båda ligger utanför den här begränsningen.

Det är också viktigt att notera att bara ett begränsat antal gruvor/brytnings platser kan tas upp, dels gäller det att det bör finnas något att berätta men också antalet gruvor som bara i Östergötland uppgår till ca 400 nedlagda gruvor, de flesta i länets norra bergslag och i söder kring Åtvidaberg. Lägg därtill ett antal i norra Småland (Misterhult och Tjust).

Man bör också sätta den gruvbrytning som skett inom området i relation till övrig gruvbrytning i Sverige och den sammanlagda gruvbrytningen inom det området som beskrivs här torde ha varit ytterst marginell i ett Svensk perspektiv men inte betydelselös ur ett regionalt perspektiv då de skapade arbetstillfällen och bidrog till ekonomin i regionen.

Värt att notera är också att gruvhanteringen utmed Blå Kusten även observerats av Jernkotoret som höll ett seminarium 2006-03-24 med titeln ”Koppar vid Östersjökusten” med 7 föredrag i ämnet.

Det äldre viktmåttet var skeppspund och för att få en bättre uppfattning om vikter så har genomgående använts 150kg/skeppspund. Vikterna som anges i texterna är ungefärliga ofta beräknade på bristfälliga underlag men dom bör i alla fall ge en uppfattning om omfattningen vid respektive gruva.

 

Gruvbrytning i äldre tid

Metod

Metoden för att bryta malm var så kallad tillmakning vilken användes en bra bit in på 1800-talet. Tillmakning innebar att man eldade intill berget vilket medförda att berget sprack och man kunde bryta loss malmen för att transportera den till marknivå.

 

Arbetsförhållanden

Arbetsförhållandena i gruvan kan inte jämföras med dagens arbetsförhållanden. Det var mörkt, trångt på sina ställen, luften var dålig, inte enbart på grund av rök från tillmakning men också då luftcirkulationen i gruvorna var dålig.

Gruvarbetarna fick själva ta med sina verktyg, när dom skulle ner i gruvan. Verktygen bars ofta på ryggen och var tunga. När dom gick ner i gruvan tog dom med sig var sitt bloss, som var indränkt i tjära för att kunna se någorlunda var dom gick. Blossen förbättrade inte luften i gruvorna.

Till detta kom fukten och ofta vatten som man var tvungen att pumpa ur gruvan för att den inte skulle vattenfyllas.

Att ta sig ner i gruvan var också ett äventyr. Oftast tog man sig ner på långa stegar, med verktyg på ryggen och blosset i munnen då man var tvungen att använda händerna för att hålla sig i stegen. Förr i tiden kändes gruvarbetarna igen på att man hade brännskador i ansiktet som kom från blossen.

Vid ortdrivning höll en man höll i borrstålet och den andre slog på det med en slägga. Stålet vreds ett kvarts varv mellan slagen och man höll på tills man fick ett lagom djupt hål. Hålen fylldes sedan med krut och sprängdes. Gruvarbetarna hade betalt för hur mycket de hann och förtjänsten kunde variera ganska mycket beroende på hur svårt och hårt berget var. Förtjänsten runt 1860 var ca 30 riksdaler var i månaden. Om det gjordes avdrag för det material som användes vid arbetet framgår inte. En slägga kostade 1 riksdaler och 12 öre och man kunde avverkade 4 släggor per år.

Gruvarbetarna flyttade ofta mellan gruvorna, man jobbade några år i en gruva för att sedan dra vidare till en annan. Orsaken till att man flyttade mellan gruvorna var troligen att brytningen varierade mellan åren beroende på hur mycket malm som fanns i schakten. En annan orsak var att gruvor lades ned och nya öppnades

Redskap

 
Redskap som användes vid tillmakning: 3] Kimfat, 4] Harpa, 6] Spett, 7] Stötspik, 13] Bredkil, 16] Slägga.
Illustration ur Sven Rinmans Bergweks lexicon, 1788-1789.

 

Perspektiv

Total producerades 400 000 ton koppar vid Falu Gruva. Det har det brutits ca 30 miljoner ton malm, varav 10 miljoner de sista hundra åren. Metallinnehållet, utöver kopparn, i den brutna malmen uppskattas till Svavel 3 500 000 ton, Zink 500 000 ton, Bly 160 ton, Silver 380 ton samt Guld 5 ton.

Kopparbrytningen runt Åtvidaberg är näst störst i Sverige efter falu koppargruva. Gruvbrytningen var här utspridd ett stort antal gruvor där de mest kända är Närstads gruvfält med Mormorsgruvan och Bersbo gruvfält. En av de största gruvorna var Mormorsgruvan som bröts ner till ett djup av 407 m djup när brytningen lades ner 1873. Vid Bersbo kom gruvschakten att omfatta en sammanlagd yta av ca 11 500 m² vid nedläggningen 1902.

Vid Bergsbo gruvfält togs det sammanlagt togs det upp ca 35 000 ton kopparmalm tom 1902 då gruvbrytningen upphörde. Värt att nämna är att under 1850- och 1860-talen var Bergsbo det största producerande kopparbruket i Sverige. Årsproduktionen toppade 1896 med 1000 ton producerad koppar för att under 1880-talet var nere på runt och under 100 ton per år. Jämför dessa siffror med de kvantiteter som producerats i Blå kustens gruvor.

 

Liten Ordlista

Förtimring – Timmerstockar som håller berget på plats och hindrar ras.

Gruvlave – Området ovanför gruvan

Helskäft – malm, som inte innehåller någon insprängd bergart.

Ligglave – Ved som staplats på berget. Användes för att ta upp schakt

Schakt – Lodrät ”gång” ner till gruvan

Stollgång – Direkt ingång i gruvan, dvs man behövde inget schakt

Reslave – Ved som staplas mot berget. Användes för att ta upp orter

Slagg – Ett ometalliskt ämne, en biprodukt som uppstår vid olika typer av metallurgiska processer ur medföljande bergart, gjorda tillsatser eller reaktioner med syre och andra metalloider

Tillmakning – Eldning på berget så att det gick lättare att bryta.

Gå vidare till:

 

Referenser: :
Östgöta Correspondenten 2004-07-03 – De värsta gruvorna kartlagda
Kulturarv Östergötland – artikel om Johannes Friström, 1835-1906
Gruvan, Lars Paulson, Lärarhandledning till Tekniska museets utställning
Gruvan, 1999
http://www.falugruva.se/