Efter 1677 då skansarna vid Spårösund och Marsholmarna föll i kriget mot danskarna, och därefter brände ner Västervik, bestämde man för att åter befästa inloppet till staden. Så småningom bestämde man att bygga en skans på Lindholmen som därefter fick namnet Skansholmen.
1714 påbörjades arbetet med en skans på Lindholmen. Byggnadsmaterialet var grova stockar torv och sten. Skansen uppfördes straxt öster om det nuvarande klubbhuset och arbetet leddes av fortifikationsingenjören Ulrik Höijer. Skansen blev klar 1717 och hade en bemanning av 30 personer.
Inför det ryska hotet 1719 bemannades skansen och man bestyckade den med 12-pundiga järnkanoner. Dessa kanoner var sedan kvar på skansen till i vart fall 1758. Skansen ansågs dock vara alldeles för liten och otillräcklig för att kunna erbjuda motstånd och det fanns därför en opinion för att skansen skulle läggas ned.
“Lindholmens Skans, på en liten holme i Ljus-Erna Fjärden, 1 mil från Westervik och SpåröSund, är anlagd år 1719, bestyckades med tolfpundiga kanoner, och afhöll då den härjande Ryska Galer-flottan; kanonerna äro nu mera borttagna. Vesterut härifrån är Torkilsborg, ett uråldrigt fäste.“
Ur Tunelds Geografi över konungariket Sverige,
Än idag kan man se rester av skansen sydost om klubbhuset.
Referenser:
Kungl Fortifikationens historia, Ludvig W:son Munthe, Stockholm, 1906