När man upptäckte kopparfyndigheten på norra Fångö har inte gått att få fram däremot vet vi att man började brytningen 1820. I början var nog kvantiteterna ganska små och det finns en uppgift att man 1821 bröt drygt 20 ton malm. I mitten av 1830 bröts uppskattningsvis 150 ton per år.
Till en början levererades malmen till kopparverket vid Gottenvik. Om man tittar på produktionssiffrorna för Gottenvik så kan man nog anta att leveranserna fortsatte till 1837-38 detta trots att kopparverket i Valdemarsvik startade sin produktion redan 1832. Kopparverket i Valdemarsvik brann 1832, 1836 och 1844 och i Gottenviks produktionssiffror kan vi se att produktionen nästan fördubblades 1837 för att 1838 vara nere på mer normala nivåer för Gottenvik.
1830 övertogs gruvbrytningen av ett nybildat bolag i Valdemarsvik som anlade Valdemarsviks kopparverk. Bolaget bildades av 7 personer (se Valdemarsviks kopparverk) från Valdemarsvik med omnejd.
I december 1844 köptes verksamheten av Bengt Gustaf Bredberg (1797-1873) och friherre J. K. Adelswärd. Några år senare, 1848, blev Bredberg ensam ägare.
Bredberg ska under de första åren drivit verksamheten i en begränsad omfattning men med god lönsamhet. Enligt tidningsannonser verkar det som om han ganska snart försökte sälja verksamheten eller hitta en kompanjon.
Norrköpings Tidningar 1851-06-18
Det tog dock till 1858 då delar av verksamheten avyttrades till stadsmäklaren Johan Holm. Bredberg fick säteriet Berga i Västerhaninge socken som likvid dit han flyttade samma år.
När stadsmäklaren Johan Holm kom in i rörelse expanderade den kraftigt troligen med hjälp krediter och kapital från Holms affärsverksamhet. Som exempel kan nämnas att man 1858 ersatte oxar med en motor på 10 hk för att hålla gruvan fri från vatten. Rörelsens skulder steg från 30,000 till 300,000 kr. När Johan Holm försattes i konkurs 1864 på grund av riskfyllda affärer så blev konsekvensen att rörelsen måste säljas och att även Bredberg förlorade sin förmögenhet.
Gruvans storhetstid var under 1850-60 talen då bodde och arbetade runt 200 personer i hus i närheten av gruvan. Det fanns en bagarstuga där man kunde baka, kruthus, stall, hamnanläggning mm och en särskild sk ”skolrote” inrättades vid gruvan.
Annons efter arbetskraft i Norrköpings tidningar 1858-05-05
Med djupet fick man upp kopparmalm med allt högre kopparhalt och på 1860-talet hann man inte med inne i Valdemarsvik varför en del av malmen exporterades till Elbkupferwerk i närheten av Hamburg. I och med att gruvan blev djupare så blev problemen med att hålla den fri från vatten allt svårare och till slut fick man upphöra med driften. En annan orsak till att kopparverket i Valdemarsvik inte han med var nog att Häradsgruvan startade vid den här tiden och det naturliga (på grund av sjötransport då Häradsgruvan låg en bit från kusten) var ju då att låta malmen från Fångö går till ett annat verk.
Detalj över Gruvholmen från laga skiftet 1857
(Lantmäteriet historiska kartor)
1874 upphörde driften och husen på Gruvholmen revs eller såldes eller flyttades. Som exempel kan nämnas att bagarstugan flyttades till Björkskär, ett annat hus till Fångö by och flera av husen hamnade i Valdemarsvik. Gruvarbetarna flyttade, en del till Nartorp gruvor, några utvandrade till Nordamerika andra fick flytta till fastlandet. Endast ett fåtal blev kvar på Fångö däribland en familj Kjellgren gumman ”Britta” som efter en tid tvingades att flytta till ålderdomshemmet.
Norrköpings Tidningar 1874-05-12
På Gruvholmen finns idag sex inhägnade schakt (inom ett ganska litet område) där alla är vattenfyllda. Det största schaktet är ca 10 x 4 m stort och det djupaste är Storgruvan med sina 144 m.
De kvarlämnade varphögarna vid Fångö uppskattas till 75 000m3 och innehåller fortfarande relativt höga halter av koppar och andra mineraler som sakta lakas ut i Östersjön. Uppskattningsvis finns 90-210 ton koppar 27-60 ton Wolfram samt 380-840 ton Svavel kvar i varphögarna.