”Solstadsnäs Koppargrufva, med ett väl inrättadt uppfordringsverk, ligger i hafs-stranden, på Solstads bys ägor, heter rätteligen Prins Gustafs Grufva. Gruvan tillhörde år 1799 Fru Bäckerström, var förut öfvergiven och ödelagd, af mindre kända orsaker, men blef då å nyo upptagen. Der är äfven en liten Grufva, Liljenberg kallad. Begge dessa grufvor äro nu för tiden ödelagda, emedan de ej kunde för vatten bearbetas och malmtillgångarna aftagit. Man har anmärkt , att år 1808 funnos alla byggnader här förfallna, och kyrkan, af träd, var utan fönster, Numerorna på nummertaflan hängde likväl qvar, fast de voro af koppar”
Erik Tunelds Geografi öfver Konungariket Sverige, tredje bandet, 1832
Enligt vissa uppgifter lär marsken Svante Nilsson Sture, (omkr. 1460-1512) som ägde stora områden i landet och så även i Småland, letat efter fyndigheter i området varvid Solstad ska ha upptäckts. Fyndigheten ska ha varit direkt synlig och den torde ha upptäckts samtidigt med fyndigheterna i Gladhammar.
Den första dokumenterade brytningen lär ha skett på 1630-talet av Louis de Geers valloner i Gladhammar. Man kom ner till ca 13 meter och sedan ska gruvan legat öde till 1741.
Johan Olofsson
I slutet av 1730-talet eller i början av 1740-talet fick Johan Olofsson kunskap om fyndigheten i Solstad och det är nu som den döps till ”Prins Gustavs Koppargrufva”. 1742 hette gruvfogden Mässing.
1747 hade man nått ner till 32 meters djup med hjälp av krut. Enligt tradition förvarades krutet på krutholmen som ligger straxt SO om gruvan. På den här nivån ”sprängdes” ett 41×8 meter stort rum som benämndes Övre schaktet. Till Övre schaktet tog man malmen med handkraft och för malmtransporten från Övre schaktet till marknivå användes hästar. På den här nivån fann man en så kallad ”helskäft” i en åder om 8×3,5 meter och det var nu som tillgången luften blev så dålig att man fick installera en rörledning som anslöts till en dragugn ovan jord för att kunna fortsätta arbetet.
Åke Hammarskjöld
Johan Olofsson sålde gruvan till Åke Hammarskjöld på 1750-talet och Åke Hammarskjöld sålde sedan gruvan till Axel von Gardemein för 480 000 daler.
Axel von Gardemein
Axel von Gardemein fortsatte driften i gruvan och malmtillrgången ökade nu med djupet.
Under den här tiden anställdes en brukspredikant till Solstad och Mörtfors. Från nu och i vart fall till 1808 fanns troligen en liten träkyrka på gruvområdet som Tuneld skriver i sin geografi ( se inledande citat)
Peter Christoffer Cederbaum
Cederbaum var sedan tidigare ägare till Gladhammar, Tunaberg i Södermanland och 1767 inköptes även gruvan vid Solstad och Mörtfors kopparverk för 72 000 daler kopparmynt.
I samband med att Cederbaum övertog gruvan inleddes en kraftig upprustning av gruvan. Bland annat så förbättrades pumpverket som 1777 hade en kapacitet av 57 liter per minut. Uppfodring av malm mad hjälp av hästar var en av de största i landet.
Även kopparverket vid Mörtfors moderniserades bland annat anlades moderna ugnar så kallade ”högugnar”.
Under åren 1763-1767 uppfördes följande anläggningar och byggnader:
- Byggnad i två våningar med fem rum till kyrka och gruvbetjäning
- En ny malmpråm
- Tre gruvbodar
- Trettiotvå nya pumpstockar i gruvan
- Fjorton stugor för arbetarna
- Ny stånggång med alla vändvalsbrotten
- Ny klensmedja med två stall
- Sex nya vasklavar med tolv knackrum
- En nedpålad pråmhamn
- En malmjakt
Under Cederbaums tid öppnades två nya schakt Konstschaktet och Liljenbergsgruvan, båda belägna straxt söder om Prins Gustavs Koppargruva.
1769 var Prins Gustavs Koppargruva ca 125 m djup, Konstschaktet 25 meter och Liljenbergsgruvan 27 meter.
Cederbaum införde även beting i gruvan, något som inte uppskattades av arbetarna och en konflikt ledde till att arbetarna avskedades och ersattes med arbetare från andra orter.
Malmtillgången var god och huvudodern var 3×3.6 meter men på 140 meters djup försvann malmen på grund av en förkastning. Man bröt ytterligare 9 m men hittade ingen malm och istället tog man vara på den malm som fanns kvar på väggarna i gruvan. 1794 upphörde allt arbete i Prins Gustavs Koppargruva.
Cederbaums styvson, Pehr Reinke-Cederbaum, ritade mycket detaljerade kartor över gruvan och gruvområdet.
Emerentia Bäckerström
Emerentia var var kusin till Peter Christopher Bauman och när han dog ärvde hon honom.
Peter Christoffer Cederbaum var mycket ensam under sina sista levnadsår och blev mot slutet drabbad av sinnessjukdom varför gruvan drevs på sparlåga under hans sista år. Driften under fru Bäckströms ledning torde dock även nu gått på sparlåga för att helt läggas ned 1808.
Bergmästaren Johan Engelbrekt Hallencreutz passade på att inspektera gruvorna i Solstad och Skälö i samband med en inspektion av kopparverken i Mörtfors och Gladhammar i februari 1796. Här framgår det att gruvorna i Solstad är ödelagda och att gruvan i Skälö gav begränsat med malm.
Victor Fleetwood
Då gruvan legat öde i flera år och inte längre var inmutad tillkom gruvan Virum då den låg på deras ägor. Baron Victor Fleetwood var gift med Anna Charlotta Strömbom som genom ett testamente blivit ägare till Virum omkring 1840.
1860 sålde Fleetwood Solstad Koppargruva tillsammans med Virums egendom för 400 000 riksdaler riksmynt till industrimannen Frans Henrik Kockum.
Frans Henrik Kockum
Kockum hade erfarenhet av koppartillverkning från Kallinge i Ronneby socken där han uppfört ett kopparverk. Tillsammans med en JG Bergvik ska han ha uppfört ett kopparverk på ägorna. Det är det här kopparverket som går under benämningen Virums kopparverk och var bara i drift några år innan det ersättes av kopparverket inne i Saltviken. Vart kopparverket låg är inte helt klart men en del tyder på att det låg i anslutning till gruvan.
Investeringen var inte lönsam för Kockum och 1863 han gruvan och Virums säteri till The Swedish Copper Company Ltd. Kockum sålde som ägde 90% av verksamheten och Virums egendom sålde dessa för ca 800 000 riksdaler.
The Swedish Copper Company Ltd
Under bolagets ledning tog verksamheten fart igen. Gruvarbetare från England kom till gruvan, ett trevåningshus och skola byggdes en ny ångmaskin, med 30 hkr, installerades för pumpning och uppfodring, mm.
Disponenten Milne bodde på Virum och gruvkaptenen Thomas Traverton från England ledde arbetet tillsammans med ca 100 medarbetare och ganska snart hittade man kopparmalmen igen på 167 meters djup och under 1865 bröts nästan 550 ton kopparmalm (12 700 centner)
Brytningen fortsatte och 1870 var man nere på 242 meter då malmen försvann igen. Man forsatte dock och malmen återfanns på 292 meter. Brytningen fortsatte till 1877 då gruvan var landets djupaste, 356 meter.
Kopparverket som F. H Kockum lät bygga användes bara till 1864 och 1868 uppfördes Saltvikens Kopparverk längst in i Saltviken. Den koppar rika malmen (10% koppar) skickades till England medan malmen som innehöll ca 3 % koppar gick till Saltvikens kopparverk.
Solsta Gruvaktiebolag
1895 bildades Solsta Gruvaktiebolag med ett aktiekapital om 60 000 kronor. Direktör var L E Svedmark från Stockholm. 7 anställda arbetade i den så kallade Gustaf Adolfs gruvan (45 meter djup) där man drev några orter och undersökte malmen. Man gjorde även några försök lite längre norr ut. 1895 bröts 19 ton malm och 1896 11 ton malm då försöket lades ned i brist på kapital.
Solsta Koppargruvor
Under åren 1915-20 gjordes ett nytt försök med att återuppta driften. Nu var man som mest 30-40 man som jobbade i och med gruvan. Man arbetade i Liljenbergs- och Prins Gustafs gruva samt med att anrika malm från de gamla varphögarna. Under perioden utvanns 225 ton 16% kopparslig
Solstad Copper Mines
2013 fick Solstad Copper Mines tillstånd att prospektera gruvområden i Västerviks och Oskarshamns kommuner på totalt 462 hektar. Tillståndet om bland annat områdena kring Solsta gruva och Skälö gruva. Inmutningen kritiserades av bland annat markägare.
Enligt vissa beräkningar kan Solsta koppargruva vara den 3:dje största kopparkgruvan i Sverige efter Falun och Åtvidaberg.
Kronmärket från Solsta gruva
Tekniska Museets samlingar
Kronomärket användes för att märka ut platser i gruvan där brytning inte fick ske. Märkningen har lång tradition i vår historia och används fortfarande för att märka upp inventarier mm som tillhör statliga institutioner.
Enligt uppgift ska fiskare i runt gruvan gjort sänken av kronomärken som tagits ur gruvan, totalt känner man till 16 stycken varv endast ett finns bevarat. Märket är ca 5 cm tjockt och väger 6 kg.