Skälö koppargruva

När kopparfyndigheten på Skälö upptäcktes har inte gått att få fram men det troligaste är att det var runt mitten av 1700-talet. Vad som finns dokumenterat är att Peter Christopher Cederbaum köpte fyndigheten 1763 och att man samma år skickade ca 7 ton malm från Skälö till kopparverket i Gladhammar. Verksamheten under Cederbaums tid torde dock ha varit begränsad.

Enligt Bergmästarrelationerna ska bergsrådet Daniel Tilas besökt fyndigheten omkring 1764

Bergmästaren Johan Engelbrekt Hallencreutz inspekterade gruvorna i Solstad och Skälö i samband med en inspektion av kopparverken i Mörtfors och Gladhammar i februari 1796. Här framgår det att gruvorna i Solstad är ödelagda och att gruvan i Skälö gav begränsat med malm.

Redan 1787 hade brytningen återupptagits och malmen fraktades till kopparverken i Gladhammar och Mörtfors. Malmen bröts på 2 ställen intill varandra där den ena gruvan var 23 m djup och den andra nästan 5 m djup. Brytning förekom 1790, 1794 och 1797 och man kan nog anta att brytning skedde mer eller mindre kontinuerligt från 1787 till 1804. Av bruksböckerna framgår att det i genomsnitt bröts 490 skeppspund (drygt 70 ton) malm per år från 1799 till 1804. 1805 och 1806 skedde ingen brytning i gruvorna.

Brytningen återupptogs troligen redan runt 1850 och av Bergskollegi underdåniga berättelse för år 1857 framgår att:

”Inom Calmar Län har dessutom kopparmalm blifvit bruten ur Skälö grufva inom Westerums socken till belopp af 9,200 Centner, hvaraf 2,724 blifvit exporterade till Hamburg, och ur Rumma grufva i Gamleby socken till belopp af 4,858 Centner.”

Den här gången pågick brytningen i vart fall till 1863 och under den här perioden bröts ca 800 ton eller drygt 100 ton malm per år. Brytningen varierade stort mellan åren och skedde normalt med några få man och bara under sommarmånaderna. Den djupaste gruvan var 1862 73 meter. Enligt Falkman bröts 100 till 391 ton malm per år vilket inte riktigt stämmer med de statistiska uppgifterna som indikerar på dryg 100 ton malm bröts per år.

1863 sålde Frans H Kocum gruvan till The Swedish Copper Company Ltd tillsammans med Solsta gruvan och Virums säteri för 45 000:-

Den sista dokumenterade brytningen sker 1904 då det bröts 140 ton malm som resuterade i 50 ton kopparmalm. I samband med att gruvfyndigheterna på ön åter exploateras vid början av 1900-talet, köptes hela ön av ett gruvbolag med säte i Stockholm, Skälö Gruvaktiebolag

Malmen som bröts torde till största delen gått sjövägen till kopparverken i Mörtfors och Gladhammar. Från 1857 finns dock en uppgift att ca 115 ton ska ha gått till Hamburg. Arbetet skedde under sommarhalvåret med en begränsad arbetsstyrka.

Brytning har skett på ca 20 platser där de flesta brytplatserna inte är djupare än ca 10 meter förutom Storgruvan som blev ca 90 meter djup och 3 meter bred. På den karta som upprättades av Torsten Falkman 1910 -11 framgår att brytning skett på flera platser i närheten av varandra 3 av brytningsplatserna har fått namn Blågruvan, Storgruvan och Broomes schakt. Storgruvan bröts ner till 90 m.

Storgruvan i Skälö ur Karta över Skälö gruvagruva upprättad 1910-11 av Torsten Falkman

 

På sydvästra delen av ön finns även ”Sällbergs gruvor”, brytningen som eventuellt skett här torde ha varit av begränsad omfattning.

Kustångare som anlöpt Skälö gruvor är:

 

Referenser:
Bergsbruket vid Gladhammar – en fyrahundraårig historia, Erik Elfström
Karta övver Skälö gruva upprättad 1910-11 av Torsten Falkman
Kalmar Läns Museum – Skälö (pdf)
RAÄ-nummer Västrum 202:1 och 234:1
RAÄ-nummer Västrum 260:1 och 290:1 (Sällbergs gruvor)